Övervinner kärleken allt?
Måste verkligen kärleken vara så hård ibland? Måste det verkligen vara så jobbigt med känslor?
...Ibland vet man bara att det bara finns en rätt väg att gå - ett rätt val att göra, ett enda rätt beslut... men man gör något annat endå, för känslorna styr över allt annat.. Ändå vet man, innerst inne att det är fel, men man vill, och gör det, ändå.. Det gör så sjukt ont.
Än en gång segrar detet, dvs drifterna, behoven, viljan.. Jag känner verkligen hur dte innerst inne sitter någon högre och skriker och slår klubban i bordet "Det är fel, det är FEL!" Det är överjaget som sitter med sina normer och perspektiv i om hur vi egentligen ska vara. Men jaget förlorar kampen mot detet. Detet är den starkaste av de, men den kan också ställa till med mest skada. Som i kärleken.. Detet är egoistiskt. Vill bara ha, ha och ha.. Struntar i komplikationer. Inte ett dugg smart. Och mitt "detet", är faan alltför starkt. Det tyder på dålig självdiciplin.
Det liksom känns som att man tappar självrespekten, och det känns som att man viker sig som att knäna bara krossas.. Men det är kärlekens verk.. Viljan att vara med någon, vad det än kostar..
Jag vet att det är fel, det känns. Men ändå, så känns det så rätt. Det är där jag blir så kluven. Det är där ångesten kommer in. Hur vet man att det är rätt? Ska man följa hjärtat, och ta risken att samma sak händer igen, som man gjort flera, flera ggr, eller ska man försöka resonera realistiskt och ta sitt sunda förnuft och gå efter de "oskrivna reglerna"? Vad mår man egentligen bäst av? Hur vet man vilket val som är rätt?
Är det som dom säger, övervinner kärleken allt? Till vilket pris som helst? Isf förstår ni nog själva svaret på frågan.. Men hur många ggr ska man orka? Hur mycket stryk tål det innan det tar skadan, för sista gången? Inatt sa jag till mig själv att detta var sista ggn, men jag vek mig, igen.. Men detta ÄR sista ggn.. Låt det vara..
...Ibland vet man bara att det bara finns en rätt väg att gå - ett rätt val att göra, ett enda rätt beslut... men man gör något annat endå, för känslorna styr över allt annat.. Ändå vet man, innerst inne att det är fel, men man vill, och gör det, ändå.. Det gör så sjukt ont.
Än en gång segrar detet, dvs drifterna, behoven, viljan.. Jag känner verkligen hur dte innerst inne sitter någon högre och skriker och slår klubban i bordet "Det är fel, det är FEL!" Det är överjaget som sitter med sina normer och perspektiv i om hur vi egentligen ska vara. Men jaget förlorar kampen mot detet. Detet är den starkaste av de, men den kan också ställa till med mest skada. Som i kärleken.. Detet är egoistiskt. Vill bara ha, ha och ha.. Struntar i komplikationer. Inte ett dugg smart. Och mitt "detet", är faan alltför starkt. Det tyder på dålig självdiciplin.
Det liksom känns som att man tappar självrespekten, och det känns som att man viker sig som att knäna bara krossas.. Men det är kärlekens verk.. Viljan att vara med någon, vad det än kostar..
Jag vet att det är fel, det känns. Men ändå, så känns det så rätt. Det är där jag blir så kluven. Det är där ångesten kommer in. Hur vet man att det är rätt? Ska man följa hjärtat, och ta risken att samma sak händer igen, som man gjort flera, flera ggr, eller ska man försöka resonera realistiskt och ta sitt sunda förnuft och gå efter de "oskrivna reglerna"? Vad mår man egentligen bäst av? Hur vet man vilket val som är rätt?
Är det som dom säger, övervinner kärleken allt? Till vilket pris som helst? Isf förstår ni nog själva svaret på frågan.. Men hur många ggr ska man orka? Hur mycket stryk tål det innan det tar skadan, för sista gången? Inatt sa jag till mig själv att detta var sista ggn, men jag vek mig, igen.. Men detta ÄR sista ggn.. Låt det vara..
♥ Skriv kommentar ♥
Trackback
